Tolvskillings operan

I BEGÄRET BOR MÖJLIGHETERNA

”Det är en fråga om veckor innan jag helt övergår till bankverksamhet”, säger Mackie, ”det är både säkrare och lönsammare”. År 1929 låg en kritisk udd i detta. Kapitalismen var fortfarande ung och Sopranos var ännu inte påtänkt. Idag är det mera av ett konstaterande. Ingen blir provocerad över att gangstrar jämställs med bankdirektörer på scenen. Men Brechts huvudtema är fortsatt aktuellt.

Första gången Mackie Kniven mötte publikens jubel var i London 1728. Han var centralgestalten i Tiggarens opera, förlagan till det som två hundra år senare blev Tolvskillingsoperan. Redan i ursprungsversionen vändes upp och ner på moralen och på sociala roller. Överheten häcklades enligt en medeltida folklig tradition. Man tog tillfället i akt på avrättningsplatser eller under de årligen återkommande karnevalerna, och drog ner brallorna på präster och godsägare. För en stund var fint folk föremål för åtlöje och inte finare än andra. Verkets librettist John Gay menade att fattiga och rika var lika lastbara. Enda skillnaden var att de fattiga straffades för sina laster medan de rika gick fria. Även musiken hämtades från populärkulturen. Tiggarens opera byggde i stor utsträckning på samtida folkliga melodier. Någon opera i vanlig mening var det knappast fråga om.

Tolvskillingsoperan för allt detta vidare. Kurt Weill och Bertolt Brecht fortsatte den ursprungliga profaneringen av operan genom att plocka in nya populärkulturella element. Musiken skrevs om, och influerades av jazz och vaudeville. Flirten med operan blir än mer skruvad, inte minst mot slutet då Mackie Kniven räddas från döden av det kungliga sändebudet, och får slott och pengar resten av livet. Alla börjar sjunga opera. Trashanksarmén som var på väg att störa drottningens kröning försvinner ur berättelsen för att aldrig återvända. Dramaturgiskt borde det ha blivit revolution. Folkhopen borde varit drivande i händelseförloppet. Men det blir opera, och rikedom från ingenstans.

Verket står precis som sin föregångare i den karnevalistiska traditionen som hånar allt heligt. Men samhällskritiken har fördjupats. Livsvillkoren pekas ut som grundorsaken.

Ni styrande vill att vi ska göra det rätta, vill hålla oss från synd och brottslighet, då får ni först se till att vi blir mätta.

Fokus ligger inte på överhetens lastbarhet utan på strukturen bakom. Tolvskillingsoperan är en glättig dystopi om vad som händer när kapitalismen är helt genomförd. ”Precis så tråkigt är det när allt styrs av begäret” sjunger tiggarkungen. Under verkets farsartade yta skymtar tragedin. Det finns ingen utväg, oavsett vad karaktärerna företar sig. Strukturen gör det omöjligt för människor att vara mänskliga. Alla är genuint fördärvade av sina levnadsvillkor. ”Ett ruttet folk, en fattig värld” – ett tema som upprepas i Den goda människan i Sezuan och andra verk av Bertolt Brecht.

Det går inte att leva som fattig, och inte heller som rik, inte som man och inte heller som kvinna. Men det är också fars. Allt går vansinnigt fort: giftermål, mord, koppleri och förräderi. Huvudena rullar – ”hoppsan!”. Det myllrar av karaktärer. Vissa är ikoniska som till exempel Herr Peachum (kungen över alla tiggare) och Sjörövar-Jenny (skökan som tar revansch). Men det är framför allt Mackie Kniven som fascinerat genom åren. För det är han som är subjektet och får saker att hända. Han är den undre världens allkonstnär: en expert på rån, knivmord och sexualbrott. Han är skurken som struntar i moralen. Han är entreprenören som följer endast en lag, den som dikteras av den underliggande materiella strukturen: lagen om att maximera den egna profiten. På samma gång som Mackie exemplifierar huvudtesen – att det inte går att leva som människa i strukturen – är han subjektet som gör det mesta av sina från början magra tillgångar och lever fullt ut, tar vara på bytet och uttrycker sig som den han är, skamlöst och lustfyllt, som en sexuell urkraft. Kvinnorna slåss om honom. Till och med polischefen Brown tycks kär i honom.

I den här uppsättningen delas Mackies aktörskap av kvinnliga burleskartister. Falskmyntar-Mattias, Fingerkroks-Jakob och flera andra i gangstergänget gestaltas av kvinnliga burleskartister. I den ursprungliga Tolvskillingsoperan var det genomkorrumperade och handlingskraftiga subjektet manligt kodat, framför allt då i Mackie Knivens gestalt. Alla andra framstod som tråkmånsar. Här ges kvinnliga sexuella subjekt eget utrymme. På samma sätt som Brecht och Weill plockade in jazz och vaudeville, integreras här i Folkoperans och Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning det burleska, vilket för vidare det karnevalistiska arvet från Tiggarens opera. Den lekfulla spänningen med den högborgerliga operan skruvas ett varv till. Som konstform har burlesken kommit och gått sedan 1800-talet. Under mellankrigstiden – Tolvskillingsoperans tid – var burlesken populär bland annat i Tyskland och USA. Artisterna uppträdde på klubbar och undergrundscener. Nakenhet och genusöverskridande blandades med humor och samhällssatir. Det var populärt men långt från mainstream. Karriärmässigt var det inget förstahandsval. Gypsy Rose Lee, genrens stora stjärna på den tiden, ville bli vanlig skådespelare. Men precis som dagens burleskartister var de proffs på att ta in sexualiteten i rummet och göra sig själva till subjekt. Föreställningens burleskartister förser den begärsträngda handlingskraften med ytterligare en tyngdpunkt i berättelsen vid sidan om Mackie.

Tolvskillingsoperans subjekt bär inget nytt samhälle inom sig utan bejakar bara urkraften i sitt eget tillstånd, med en uppfinningsrikedom och en sexualitet som hela tiden får saker att hända, oftast med katastrofala konsekvenser. Inte bara trånga och förtryckande normer överskrids utan bokstavligen alla normer, inklusive de som gäller sammanhållning och kamratskap. Alla kör sitt eget race. Kapitalismen krossar all moral och mänsklighet. Men därunder skymtar man paradoxalt nog även något annat. Samtidigt som Mackie Kniven tillsammans med de kvinnliga burleskartisterna bejakar kapitalismen – lever ut begäret efter mer lust, efter makt, eller mer pengar – tar de också vara på de inneboende möjligheterna till överskridande av sin situation.

Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet

Alla citat är från Bertolt Brechts Die Dreigroschenoper i Magnus Lindmans nyöversättning.