Satyagraha

På Folkoperan får du uppleva Satyagraha i en version som liksom Glass musik upphäver tid och rum. Tilde Björfors, cirkusdirektör och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, står för regi och hon har hjälp av cirkusartister och operasångare, kör och orkester.

För Tilde Björfors handlar både operan Satyagraha och krocken av konstformerna, om risk och möjlighet. Förmågan att våga ge sig ut i det okända och utvecklas. Hennes tidigare verk Wear it like a crown, Knitting Peace, Borders och Limits behandlade ämnen som fred, gränser, risker och möjligheter. Tolkningen av Satyagraha bygger vidare på dessa teman men går ett steg längre genom att våga tro på en fredlig väg.

Philip Glass

Det finns en numera klassisk bild på Philip Glass. Han sitter med sin stökiga frisyr bredvid den något mer städade teatermannen Robert Wilson. Året är 1976 och de båda har tillsammans med koreografen Lucinda Childs vänt uppochner på operagenren med det epokgörande verket Einstein on the Beach. Ett musikteaterverk där text, musik och scenisk gestaltning helt hade lämnat berättandet därhän. I stället byggdes dramaturgin på associativa kopplingar mellan de olika elementen och en extremt repetitiv musik som manipulerade tidsuppfattningen. Det var inte en slump att Einstein fanns med i titeln. 

Pionjärerna

Bilden är karaktäristisk. Den är svartvit och tagen av ingen mindre än Robert Mapplethorpe. Den är stillsamt revolutionär och gestaltar kulmen på en konstnärlig omvälvning som inletts i slutet av 50-talet. Tonsättaren John Cage var en hävstång och New York den självklara fabriken. Här löstes gränserna mellan konst, musik, scenkonst och litteratur upp. Likaså gränserna mellan så kallad klassisk musik, populärmusik och musik från Afrika och Asien, och tonsättarna fraterniserade med artister som Lou Reed, Laurie Anderson etc. Den amerikanska konstmusiken delades upp i en mer akademisk del, influerad av den europeiska seriella skolan, och det som kom att kallas minimalism, med namn som Terry Riley, Steve Reich och Philip Glass i pionjärgenerationen. 

Mademoiselle och Ravi Shankar

Men Glass utbildning är akademisk. Och den kröns av studier i Paris i mitten på sextiotalet för den legendariska kompositionspedagogen Nadia Boulanger. Redan vid första mötet inser Glass att mademoiselle Boulanger var en av de märkvärdigaste människor han träffat. Hon skummade under tystnad igenom ett antal partitur han hade medfört från studieåren på Juilliard. Till sist fastnade hon för en takt, pekade på den och utbrast ”Åh, det här är skrivet av en riktig tonsättare!”. Lakoniskt kommenterar Philip Glass i sina memoarer: ”Det var den sista komplimang jag fick av henne under de följande två åren.” Mademoiselles undervisning var mycket krävande, den västerländska musikens grunder gicks igenom och kravet på hantverksskicklighet var mycket stort. Glass hade börjat studera yoga i slutet av femtiotalet, och kanske hjälpte det honom att underkasta sig den stenhårda disciplinen. Men i Paris träffar han också den kände sitarspelaren Ravi Shankar, som hade en avgörande betydelse för populariserandet och spridandet av den indiska musiktraditionen – inte minst genom sitt samarbete med Beatles. Genom Ravi Shankar får Glass inblick i det komplexa system av rytmiska grupperingar som kännetecknar den indiska klassiska musiken. Något som skulle komma att prägla Glass framtida verk. 

+1=

Det här är vad Glass har i bagaget när han återvänder till New York och nu hittar han sin specifika stil. En central egenskap är just en rytmisk princip han hämtade från den indiska musiken. Den är additiv, en matematisk formel som kan uttryckas med +1. Ta ett rytmiskt mönster och lägg till ett slag: 2+2 blir 2+3 som blir 3+3 som blir 3+4 o s v, och låt varje modul upprepas ett antal gånger. Detta mönster utgör basen i synnerhet för Satyagraha. Resultatet blir subtila förskjutningar som skapar en musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring.

New York 1970

Legendariska var de spelningar han gjorde med sin ensemble runt 1970 i typiska New York-loft. Flera timmar långa sessioner för en publik som mestadels satt på golvet. Det repetitiva och transliknande uttrycket låg naturligtvis i tiden. Trots att detta är femtio år sedan, har Glass förblivit trogen sin stil. Vi känner igen de kompositoriska verktygen, och upphovsmannens fingeravtryck är tydligt. På det sättet kan han liknas vid Vivaldi. Något förenklat har det sagts att ”Vivaldi har skrivit samma konsert 400 gånger”. Vi skulle kunna påstå samma sak om Philip Glass. Men parallellen med Vivaldi skulle kunna dras längre: precis som sin barockföregångare använder sig Glass återkommande av kontrasten mellan motoriskt-rytmiska och lyriskt-melodiska partier. 

Radikal tradition

Einstein on the Beach kom att blir den första i en trilogi ”porträttoperor”, där Glass ville skildra män som förändrat världen. 1979 skrevs Satyagraha och några år därpå följde Akhnaten om farao Akhenaton. Efter framgången med Einstein ville inte Glass upprepa sig. Han sökte sig till en annan klangvärld. ”Jag ville hitta ett sätt att radikalisera musiken igen, och ibland innebär det att göra något som folk redan känner till”, har Glass förklarat. Där ekar en av verserna ur Bhagavad Gita som finns i librettot till Satyagraha. Där talas det om att sträva efter att likställa ”njutning och plåga, vinst och förlust, seger och nederlag”. Kanske Philip Glass har lyckats likställa förnyelse och tradition.

Magnus Lindman, dramaturg