Norma
“Jag ser mycket fram emot att få debutera på Folkoperan med ett så fascinerande och utmanande verk som Bellinis Norma.”
Eirik Stubø
Eirik Stubø gör Sverigedebut som operaregissör på Folkoperan. Med en djuplodad personregi tar han sig an Bellinis Norma – ett triangeldrama med starka kvinnor i centrum, som rymmer mycket mer än arian Casta Diva.
Bellinis italienska opera Norma från 1831 är juvelen i den italienska Bel canto-traditionen – som är en italiensk vokalteknik utvecklad på 1700- och 1800-talet, som betonar vacker klang och teknisk sångskicklighet. Arian Casta Diva ur Norma har blivit känd för att vara som ett eldprov för sopraner och blev ikonisk då operasångerskan Maria Callas tog sig an den på 50-talet.
Den lyriska musiken växlar mellan pompöst övermod, avgrund och storslagenhet. Vid operans urpremiär sågs den som nyskapande och revolutionär då Bellini ställde ordet och handlingen i fokus.
Eirik Stubøs uppsättningar präglas av noggrann, minimalistisk och djuplodad personregi och i hans tolkning av Bellinis Norma kommer vi in under huden på Norma och hennes dilemma.
Handling
Norma är uppfostrad i en starkt religiös tradition. Som översteprästinna och landets andliga ledare är hon en kvinna i hög samhällsställning med stor makt.
Det starka Medealiknande triangeldramat utspelar sig i ett ockuperat land i krig och böljar mellan värme, ilska, förtvivlan och klarhet. Armén och folket vill ut i kriget för att slå ner ockupationsmakten men Norma avvaktar i det längsta, sliten mellan motstridiga känslor och krav. I hemlighet har hon en kärleksrelation och två utomäktenskapliga barn med Pollione, ledaren för ockupationsmakten. Trots att relationen i sig är grund för landsförräderi och utsätter barnen och folket för livsfara, vägrar hon släppa taget om sin älskade. Situationen kompliceras när det visar sig att Pollione även har en kärleksrelation till Normas väninna prästinnan Adalgisa…
Musiken
Folkoperans musikaliska ledare Henrik Schaefer matchar Stubøs närvarande personregi med att undersöka hur Bellinis musik kan växa musikaliskt samtidigt som den ger plats för dramat. Genom att låta orkestern spela på tidstrogna instrument och öppna upp nya sätt för sångarna att ta sig an Bel canto-traditionen, söker vi efter den speciella klangen som vi tror att Bellini ville höra.