Synliggör de osynliga
Arkiverad föreställning
Folkoperans vårsatsning är Förklädd gud. På scenen står bland andra Lill Lindfors, Björn Kjellman, Astrid Assefa och dragspelsvirtuosen Lelo Nika tillsammans med EU-medborgare.
Den 15 februari 2017 hade Folkoperan premiär av Lars-Erik Larssons lyriska svit Förklädd gud från 1940, med text av poeten Hjalmar Gullberg. Recitatörerna Lill Lindfors, Björn Kjellman och Astrid Assefa (Pia Johansson under turnén) läser Hjalmar Gullbergs text och alternerar olika kvällar under våren. Medverkar gör också EU-medborgare och virtuosen Lelo Nikas dragspelskonst möter här Lars-Erik Larssons älskade musik.
I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket. Folkoperan försöker se människan bakom den yttre skepnaden. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En magisk formel över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi våld på något heligt i oss själva.
Förklädd gud spelades till och med 26 mars 2017 på Folkoperan.
I anslutning till varje föreställning av Förklädd gud fanns Föreningen HEM på plats i vår foajé, med information om sitt ideella arbete för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare.
Thousands of Swedes ignored free tickets
… en föreställning full av värdighet och respekt. Jag blir helt tagen.
Bo Löfvendahl på SvD
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En besvärjelse över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi i själva verket våld på något heligt i oss själva, säger regissören Malin Stenberg.
I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket.
Förklädd gud
LEV SOM OM VARJE MÄNNISKA VORE EN GUD
1932 upplevde Hjalmar Gullberg Grekland. Något som gjorde intryck på diktaren, som ofta återkom till den grekiska mytologin. Men på vägen dit hade han passerat Tyskland, där nazismen höll på att ta över. Året därpå, 1933, upplevde han Hitlers maktövertagande på plats i Berlin. Samma år utkom diktsamlingen Kärlek i det tjugonde seklet, där den grekiska mytologiska världen samsas med Gullbergs andra stora referens: kristendomen och i synnerhet Jesus-figuren. Uppblandningen blir total i den svit i boken som fick namnet Förklädd gud.
Poängen här är inte att ”de rättfärdiga” har gett de fattiga mat och husrum. Poängen är att de behandlade de fattiga och hemlösa, ”dessa minsta”, som om de var gudomliga, trots att Gud var osynlig – eller förklädd. ”Vad ni har gjort för dem, det har ni gjort för mig.”
När Lars-Erik Larsson tonsatte Förklädd gud 1940, var verkligen Gud osynlig. Det barbari som Gullberg hade anat när han skrev dikten sju år tidigare, var nu en realitet. Andra världskriget hade börjat slita sönder Europa och nazisterna var på frammarsch. För att ytterligare förankra verket i tiden, la Gullberg till en inledande strof: ”Ej för de starka i världen men de svaga…”. En vecka efter uruppförandet ockuperade nazisterna Danmark och Norge. I takt med att Hitler la under sig allt större del av Europa, kom uppgifter om att framför allt judar och romer sattes i koncentrationsläger. Och de som inte mördades där, tvingades på flykt. Så skedde bland annat i Rumänien, där 1942 den nazistvänlige diktatorn Antonescu lät deportera landets judiska och romska befolkning.
Efter de förödande krigsåren är det inte att undra på att Hjalmar Gullberg gjorde slut med Gud. 1952 skriver han i diktsamlingen Dödsmask och lustgård:
“Jag trodde på en gud men han visste det inte, han fick aldrig veta att jag trodde på honom ännu många år efter han var död.”
Guden i berättelsen är visserligen grekisk, i Gullbergs saga heter han Apollon. Men mycket av tematiken kan spåras till det kristna tänkandet. Apollon kallas också i dikten för ”den gode herden” – ett av Jesu många namn i Nya testamentet. Och det är denna figur som vandrar förklädd bland människorna. Han uppträder så oansenligt att han blir närmast osynlig. Påverkad av nazisternas fackeltåg och bokbål berättar här Gullberg en saga om människovärdet.
Vår oförmåga att se en gud när hen står framför oss, eller vår ovilja att välja mellan uppoffring framför fördel var Jesus medveten om. Enligt Matteusevangeliet beskriver Jesus för lärjungarna på Olivberget hur hans återkomst på Domens dag kommer att gestalta sig. Det kan vara värt att anföra ett längre citat och se hur för redan tvåtusen år sedan utsatthet definierades som hemlöshet, hunger, bristande klädsel, sjukdom och fängelsestraff. Jesus berättar att han ska skilja de rättfärdiga (de goda) från de orättfärdiga, och säga till de rättfärdiga:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
(Matt 25:31-40)
Gullberg tog livet av sin gud. Men det var religionens Gud, den som befunnit sig på stort avstånd från oss. I Förklädd gud säger han ”Tro ej att någonsin en gud kan dö./Han går förbi dig, men din blick är slö”. Här är guden både hjälparen och den som blir hjälpt. Det finns en gud inom oss alla. Det gudomliga som borde skänka varje människa samma rätt att vara oantastbar.
Så kanske handlar det i dessa gudlösa tider inte om att leva som om det fanns en Gud – utan om att leva som om varje människa var en gud.
Magnus Lindman, dramaturg
Föreställningen lyser upp människans gudomlighet och lika värde
TeaterStockholm
Lyssna
Avsnitt 29 av Operapodden – Förklädd Gud
Regissören Malin Stenberg och scenografen Hanna Reidmar berättar om arbetet bakom föreställningen Förklädd gud som visas på Folkoperan t.o.m. 26 mars 2017. De har arbetat mycket filmiskt och förklarar varför. Förklädd gud är en lyrisk svit av Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson som handlar om medmänsklighet. I Malin Stenbergs uppsättning vänder hon blicken mot en grupp som ofta är osynlig i samhället; EU-medborgarna på våra gator.