Henrik Schaefer
Roll i Nietzsche kontra Wagner:
Musikalisk ledning & Dirigent
“Viktigast var Nietzsches inre resa från Wagnerian till Wagner-hatare.”
Födelseort: Bochum, Tyskland
Bostadsort: Stockholm
Fem jobb i urval:
- Violast i Berlinfilharmonikerna
- Professor vid Göteborgs Universitet
- Chefdirigent i Göteborgsoperans Orkester
- Chefdirigent i Göteborgsoperans Orkester
- Musikalisk Ledare på Folkoperan
Musiken i föreställningen rör sig mellan Richard Wagner, Georges Bizet och Franz Liszt – hur har du arbetat med att skapa en musikalisk helhet av dessa olika uttryck och vilka av dina konstnärliga val i den här produktionen har varit mest avgörande för helheten?
Viktigast var Nietzsches inre resa från Wagnerian till Wagner-hatare. Som ung man levde Nietzsche Wagner-drömmen som många unga Tyskar. Wagner hade komponerad en ny, genial och obegripligt vacker musik, som dessutom hyllade den nya Germanism som låg i trend med alla nationalistiska tendenser i Europa i sent 1800-tal.
Att vara Wagnerian var nästan som att vara medlem i en sekt och när Nietzsche fattade det och kunde kämpa sig fri från Wagners inflytande, bestämde han sig att lyssna bara till musik som var helt fri från Wagners ideal. Bizets ”Carmen” blev Nietzsches nya antidot och musiken som jag valde för föreställningen följer hans resa.
Föreställningen väver samman musik och filosofi – hur ser du på musikens roll i att gestalta Friedrich Nietzsches inre resa?
“Alla filosofer, nej, alla goda filosofer är i grunden musiker”, säger Nietzsche mot slutet av vår föreställning och han trodde verkligen på musikens makt.
Musik är en av de viktigaste byggstenarna i vårt universum och skiljer oss människor från alla andra sorters kreaturer på jorden. Nietzsche själv komponerade och var en utmärkt improvisatör på piano. Musik och filosofi är närmast i hans tankevärld och därför var just Nietzsche den ideala gestalten för denna musikmonolog.
Vad hoppas du att publiken tar med sig från föreställningen?
Att de ska ta med sig mycket information om både Nietzsche och Wagner. Mycket som är nytt för publiken och mycket som de kanske hade glömt, men framförallt ska de skratta i 90 minuter. De ska skratta åt två av de mest berömda tyskarna i historien, två män som publiken kanske inte visste att man kan skratta åt.
De ska njuta av Jonas Karlssons virtuositet och av den gudomliga musiken av Richard Wagner som Nietzsche först älskade och sen försökte glömma.
Tillbaka till Nietzsche kontra Wagner