Förklädd Gud

Poängen här är inte att ”de rättfärdiga” har gett de fattiga mat och husrum. Poängen är att de behandlade de fattiga och hemlösa, ”dessa minsta”, som om de var gudomliga, trots att Gud var osynlig – eller förklädd. ”Vad ni har gjort för dem, det har ni gjort för mig.”

När Lars-Erik Larsson tonsatte Förklädd gud 1940, var verkligen Gud osynlig. Det barbari som Gullberg hade anat när han skrev dikten sju år tidigare, var nu en realitet. Andra världskriget hade börjat slita sönder Europa och nazisterna var på frammarsch. För att ytterligare förankra verket i tiden, la Gullberg till en inledande strof: ”Ej för de starka i världen men de svaga…”. En vecka efter uruppförandet ockuperade nazisterna Danmark och Norge. I takt med att Hitler la under sig allt större del av Europa, kom uppgifter om att framför allt judar och romer sattes i koncentrationsläger. Och de som inte mördades där, tvingades på flykt. Så skedde bland annat i Rumänien, där 1942 den nazistvänlige diktatorn Antonescu lät deportera landets judiska och romska befolkning.

Efter de förödande krigsåren är det inte att undra på att Hjalmar Gullberg gjorde slut med Gud. 1952 skriver han i diktsamlingen Dödsmask och lustgård:

“Jag trodde på en gud men han visste det inte, han fick aldrig veta att jag trodde på honom ännu många år efter han var död.”

Guden i berättelsen är visserligen grekisk, i Gullbergs saga heter han Apollon. Men mycket av tematiken kan spåras till det kristna tänkandet. Apollon kallas också i dikten för ”den gode herden” – ett av Jesu många namn i Nya testamentet. Och det är denna figur som vandrar förklädd bland människorna. Han uppträder så oansenligt att han blir närmast osynlig. Påverkad av nazisternas fackeltåg och bokbål berättar här Gullberg en saga om människovärdet.

Vår oförmåga att se en gud när hen står framför oss, eller vår ovilja att välja mellan uppoffring framför fördel var Jesus medveten om. Enligt Matteusevangeliet beskriver Jesus för lärjungarna på Olivberget hur hans återkomst på Domens dag kommer att gestalta sig. Det kan vara värt att anföra ett längre citat och se hur för redan tvåtusen år sedan utsatthet definierades som hemlöshet, hunger, bristande klädsel, sjukdom och fängelsestraff. Jesus berättar att han ska skilja de rättfärdiga (de goda) från de orättfärdiga, och säga till de rättfärdiga:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
(Matt 25:31-40)

Gullberg tog livet av sin gud. Men det var religionens Gud, den som befunnit sig på stort avstånd från oss. I Förklädd gud säger han ”Tro ej att någonsin en gud kan dö./Han går förbi dig, men din blick är slö”. Här är guden både hjälparen och den som blir hjälpt. Det finns en gud inom oss alla. Det gudomliga som borde skänka varje människa samma rätt att vara oantastbar.
Så kanske handlar det i dessa gudlösa tider inte om att leva som om det fanns en Gud – utan om att leva som om varje människa var en gud.

Magnus Lindman, dramaturg